Om låten

Texten bygger på en ”prata”, ett litet stycke teater, som Ingemar har framfört många gånger tillsammans med gitarristen Janschie Börjesson.

“Många säger att dom inte kan tro på Gud. Och när dom beskriver den Gud, som dom inte kan tro på, förstår jag dom fullt och helt.”

Det här är Ingemars ”jazzigaste” låt sen Livets egen lag (Genomskådad, 1976). Det beror också mycket på ”Stig Lindell’s Jazz Quartet, featuring Frank Ådahl”. Låten började ta form under Ingemars två veckor i Almuñecar, Spanien våren 2000.

Inga katedraler, inga sagoslott
Inga torn och tinnar i det blå
Ett par fattiga föräldrar och barnet som dom fått
Evigheten given till dom små

En sån Gud skulle jag kunna tro på
En sån Gud skulle jag lita på
En sån Gud skulle allting bero på
Men det kunde bara vara en sån Gud

Inga processioner genom hela stan
Medan alla flaggor går i topp
Men en människa som lider med varenda litet barn
Och som känt det själv inpå sin bara kropp

En sån Gud skulle jag kunna tro på …

En som förstår hur man känner
När vännerna säger adjö
Som grips av polis och blir oskyldiga dömd till att dö

En sån Gud skulle jag kunna tro på …