Über den Song

Der Text beruht auf einer gesprochenen Nummer, einer kleinen Szene, die Ingemar viele Male gemeinsam mit dem Gitarristen Janschie Börjesson aufgeführt hat.

Viele sagen, sie könnten nicht an Gott glauben. Und wenn sie den Gott beschreiben, an den sie nicht glauben können, verstehe ich sie vollkommen.

Das ist Ingemars jazzigstes Stück seit Livets egen lag auf Genomskådad von 1976, was viel an „Stig Lindell’s Jazz Quartet, featuring Frank Ådahl“ liegt. Das Lied nahm während Ingemars zwei Wochen in Almuñécar, Spanien, im Frühjahr 2000 Gestalt an.

Inga katedraler, inga sagoslott
Inga torn och tinnar i det blå
Ett par fattiga föräldrar och barnet som dom fått
Evigheten given till dom små

En sån Gud skulle jag kunna tro på
En sån Gud skulle jag lita på
En sån Gud skulle allting bero på
Men det kunde bara vara en sån Gud

Inga processioner genom hela stan
Medan alla flaggor går i topp
Men en människa som lider med varenda litet barn
Och som känt det själv inpå sin bara kropp

En sån Gud skulle jag kunna tro på …

En som förstår hur man känner
När vännerna säger adjö
Som grips av polis och blir oskyldiga dömd till att dö

En sån Gud skulle jag kunna tro på …